tjena!!

nu har ännu en helg runnit iväg med tiden och jag sitter här med datorn framför mig, klockan är ungefär 1. Måste upp 7 imorgon, och jag har 3-4 ouppackade väskor på mitt golv, som nyss även blivit skurat med golvmopp. Länge leve alla hundar som kissar på alla tonåringars rum. hurra hurra hurra hurra, (och ett extra grattis till mig som ännu en gång klev i kisspölen..)

bortsätt från alla andra söndagskvällar känns det ikväll som om jag har dubbelt så mycket att tänka på än vad jag brukar ha i veckosluten. vet inte om det beror på alla proven jag har den kommande veckan, eller om det är pågrund av de veckor som redan sprungit förbi. För de senaste dagarna, veckorna, ja, tillomed månaderna har jag nog sprungit i uppförsbackar, i hårda motvindar. Och jag lärde mig också många läxor på den hårda vägen upp, för livet är verkligen inte som en dans på rosor var dag, som man skulle vilja önska att det vore. Men vad skulle man då leva för om allting hela tiden var så enkelt? Då skulle ju varje dag utspela sig ungefär likadant. enligt mig känns det jäkligt trist, livet är väl fullt av överraskningar?
Bra som dåliga, thats life.

jag satt och tänkte lite förut för någon dag sen.
att de saker man håller mest kär, är de saker man oftast måste ge ifrån sig. Och det kan även sammanfatta ganska stort vad som tyngt ner mig de senaste månaderna. Jag riktar ju mig först och främst åt den mer kärleksaktiga fronten nu, för där fick jag ge ifrån mig en del av mig själv, kändes det som då, men nu är jag helt tom. Nästan så man undrar om man borde skratta eller gråta? 
Många undrar nog vad jag egentligen sitter och babblar om just nu, och jag antar att det är helt meningslösa grejer i somligas öron och ögon, men ändå att jag kanske når fram till någon som tänker så som jag? Om nu den möjligheten finns.
det jag lärt mig mest är att jag ska ta hand om de jag älskar/bryr mig om betydligt mycket mer än vad jag gjort innan. För jag tycker alla tar varandra allt för givet, även jag själv. Ingen bryr sig om någon så mycket som man egentligen borde göra. för det är alltid när man förlorat någon, man verkligen förstår hur mycket personen i fråga betyder. Jag fick ta den smällen, och nu idag, känns det som om det var en riktigt dum grej. För varför må dåligt, när man inte ens behöver det?